Trixxers historia mellan åren 2005-2007 under kan läsas under ”freestyle zorron-perioden” längre ner. Efter den eran kom ett uppehåll på två år och 2009 kom nystarten med ”match zorro”. Fortsättning följer..

 

Trixxers historia 2009-  pågår…    Match zorro

Trixxers historia 2005-2007    Freestyle zorro

Trixxers som vi kallade oss bestod av mig själv, Tobbe, Freddan och Oski. Vi pysslade med innebandytrick, eller trixx som vi kallade det, och nu ska du som läser få ta del av den lilla historien om Trixxers.(www.trixxers.se) Nya trixx blev till hela tiden och vi drev på varandra att lära oss fler, zorro var något vi inte fick nog av. Vi kände oss nu alla rätt säkra på vår sak och gjorde vår första uppvisning på Sparbanken cup i Askersund. Det var ingen stor tillställning utan var en liten cup där vi stod och trixxa samtidigt som två lag värmde upp inför match, det var lite b-aktigt men kändes ändå kul och förstås lite pirrigt.

Vi spelade alla i samma innebandylag i Askersund och var mycket goda vänner. Våren 2005 ville Tobbe börja experimentera lite med zorro som var nytt för tiden. Han lärde vidare till Freddan och Oski, och till sist även till mig som först ansåg att det vara onödigt med så många zorronissar i samma lag. Alla hade nu börjat förstå tjusningen med zorro och vi ville pröva på att filma, och oseriösa som vi var gjorde vi en film med “Dressmann-tema” som vi visade på skolans lokal-tv dagarna före skolavslutningen i nian.

Sommarn som kom gjorde vi inte mycket annat än att trixxa när vi träffades. Vi använde några lite lätt övervinklade blad som var delvis söndersmälta av en allt för flitigt använd värmepistol. Oski trodde att det kanske skulle vara möjligt att få en sponsor som kunde ge oss lite klubbor men jag var negativ till idén för jag trodde inte de var ute efter småkillar som kunde vifta. Kontakt söktes ändå med Canadien men de svarade inte på vårt mejl så vi skrev istället till Unihoc, där vi fick kontakt med en som hette Claes. Vi gjorde individuella filmer där vi visade det bästa vi kunde, med allt det senaste vi hade lärt oss, och skickade sen filmerna till Claes. Jag fick svaret “jag har tittat igenom era filmer och tycker att ni är jätte duktiga” så vi åkte till Göteborg och skrev kontrakt på ett och ett halvt år.

Eftersom vi hela tiden gjorde fler filmer och hade inte hade några planer på att sluta gjorde Oski en hemsida där vi kunde visa våra filmer och göra lite reklam för oss själva.

Trixxers var nu på topp och vår sponsorkontakt på Unihoc blev vår manager som ordnade uppvisningar på Elitseriematcher runt om i Sverige. Vi åkte runt både för får egen skull, men också för att marknadsföra Claes satsning ZII som det kallades. ZII var en utveckling av zorron enligt Claes, och hans mål var att sälja zorroklubbor och även ordna en SM tävling. Våra resor bar bland annat av till Göteborg, Malmö och Umeå där vi levde som kungar. Allt fick vi betalt: resor, hotell och mat. Vi kände oss väldigt uppskattade och vi fick till exempel egen loge på en uppvisning i Malmö där det fanns både dusch och mat.

Det var nu någonting varje helg, och även ibland mitt i veckan. Vi var med på TV i Tvärsnytt där de intervjuade och filmade när vi visade lite trixx. Efter det tänkte vi göra ett försök att komma med i Lilla Sportspegeln så vi mejlade och bad dem kika lite på vår hemsida. De gillade vad de såg och några dagar senare bokade vi en träff med ett inspelningsteam som kom till Hallsberg. Teamet filmade oss och vi blev intervjuade av en tjej, en tjej som jag senare känt igen i en intervju med bland andra Zlatan. På TV visade de förutom inspelningen bland annat en liten bit ur vår temafilm från Halloween som sades komma att ”bli en riktig klassiker”.

Efter våra besök i TV hade vi väldigt många besökare på hemsidan och folk mejlade oss om att de ville att vi skulle komma till just deras evenemang. Vi fick skriva autografer åt barn och brudar både på papper och armar, även om det inte blev så många. På uppvisningar blev vi ofta igenkända och små ungar stod med kollade på oss och man kunde höra vissa viska ”Trixxers”. Såklart var vi inte kända, utan bara några man kände till inom svenska innebandyn. Uppvisningar som vi bokade själva fixade vi via kontakt från vår hemsida där beställaren stod för resa, mat och en viss summa pengar. Via hemsidan kontaktade även nya sponsorer oss, bland andra så hörde Canadien av sig och ville skriva kontrakt men nu var de för sent ute.

Allt rullade på bra och vår manager Claes bokade in oss på världens största innebandyturnering för barn och ungdomar, Gothia Cup. Där bodde vi på ett fint hotell mitt i stan nära Scandinavium där vi senare skulle få äran att vara med på invigningen av cupen. På invigningsdagen var vi i arenan tidigt för att vara med på ett genrep inför invigningen, väl där fick vi veta att invigningen skulle starta med ett nedsläckt Scandinavium med endast oss fyra på planen. Ljus skulle sedan kastas mot mitten av plan där vi skulle stå i en kvadratisk uppställning. Sagt och gjort, vi vandrade nervösa till max in i ett nedsläckt Scandinavium. Man kunde höra publiken gå i gång när ljuset lös upp den plats där vi stod och sedan drog musiken igång. En skön låt dunkade ur högtalarna och vi gjorde det vi skulle, trixxa inför ett nästan fullsatt Scandinavium. Vi gjorde trixx vi kände oss säkra på eftersom vi bara hade med en eller ett par reservbollar, att tappa bollen skulle kunna förstöra hela grejen. Klantigt nog var jag den som tappade och min boll flög ut från den upplysta zonen, men det märktes knappast eftersom jag snabbt fiskade upp en reservboll. När vi var klara kastade vi upp bollarna på läktarn och mörkret föll åter i Scandinavium och publiken applåderade. När vi kom ut i gången under arenan såg vi på spelare som skulle spela Elitseriematch efter invigningen. Det kändes stort men inte nog med det hade vi fått i uppdrag att ha en till uppvisning någon timma senare. Den uppvisningen var en massuppvisning i en periodpaus under Elitseriematchen tillsammans med ungdomar som vi valt ut.

Claes ville nu börja tillverka färdigvinklade zorroblad så han bad oss vinkla några blad och skicka in till dem. Tobbe som var vinklarn number one fixade det och snart fanns bladet Sansideo ute i nästan alla sportbutiker. Vi tänkte be om någon ersättning för att vi hjälpt dem att tillverka bladet men fick svaret att det inte var vår vinkling de hade använt. Såklart hade de använt Tobbes vinkling men dumma som vi var skulle gjort avtal innan vi skickade bladen. Men pengar är en världslig sak och vi var glada ändå.

Vi var med i tidningarna Innebandymagasinet, Nerikes Allehanda och Metro. När vi skulle vara med i Metro blev jag uppringd av en från tidningen som gjorde en intervju med mig där jag berättade lite om Trixxers och hur det hela startade. En fotograf kom till Hallsberg och fotade oss, kändes riktigt proffsigt när han fixade med ljussättning, bakgrund med mera. Vår kompis Dan, som pluggar i Stockholm, blev förvånad när han kollade sportdelen i Metro på tunnelbanan en dag och såg oss där. Kul grej.

Det hade nu gått ett år sen vi började trixxa och vi hade hunnit med rätt mycket. ZII som vi varit med att marknadsföra ville nu Claes vidareutveckla till en egen sport som skulle heta Freebandy. I den nya sporten skulle man göra mål i små hål och hög klubba var bland annat tillåtet. En SM tävling skulle hållas där ett landslag skulle tas ut för att kunna möta andra länder i den nya sporen. Det var bara Freddan som nappade på idén medan vi andra tyckte det var lite för avlägset från sporten innebandy som vi egentligen gillade. Så alla förutom Freddan tackade nej till att tävla och Freddan var en av dem som blev uttagna till laget. Freddan tappade sakta intresset och när Claes gav ut ett helt nytt Freebandyblad med ett hål i mitten lade Freddan av med sporten. Det var inte längre svårt att trixxa och började bli löjligt.

På våren 2006 ringde en man upp mig och berättade att han ville göra ett nytt klubbmärke med oss. Han var en svensk affärsman boende i Taiwan som tillverkade klubbor för innebandyföretag. Att ha ett eget klubbmärke var något vi inte alls hade tänkt på men vi var förstås grymt intresserade. Vi kunde tyvärr inte komma till någon överenskommelse eftersom vi fortfarande hade kontrakt med Unihoc. Riktigt surt men det kändes som om vi ändå inte hade kunnat klara av att fixa med något så stort i vår ålder. Resten av år 2006 gjorde vi lite mindre uppvisningar och gjorde våra bästa filmer så som Gameplay, Bollen Flyger och Freestyler. Våra filmer som vi även lagt upp på youtube har idag setts av 170 000 tittare vilket är glädjande!

År 2007 blev vi kontaktade inför TV4:as satsning Talang 2007 där man skulle visa någon udda talang man hade. Vi åkte till Stockholm på audition där vi fick visa upp oss inför en jury som tyvärr inte var imponerade. En kul grej att tillägga är att Freddan råkade träffa en jurymedlem i huvet när han missade ett uppkast. Roligt var det men den skjutne såg lite halvsur ut och sa något i stil med “gör du om det då..”, men dock med glimten i ögat.

Nu hade vi kommit så långt att vi inte kunde komma på fler trixx och med det dog intresset ut. Vi kände att vi hade fått ut max av det här med zorro så vi beslutade oss för att lägga ner. Det tog för mycket tid och vi hade inte motivation att fortsätta, zorron var inte längre något svårt och spännande utan något som många behärskade. Detta, kanske tack vare oss själva, för att vi inspirerat och lärt andra. Det fick vi känna av baksidan av när vi i slutet av 2007 fick vi ett spännande mejl från Australien där de ville att vi skulle komma och trixxa på någon stor festival/karneval. Vi skulle få allt betalt och dessutom få surfing lektioner vilket naturligtvis lockade oss. Allt var nästan spikat och jag hade nästan tagit ledigt från skolan när vi fick veta att det inte skulle bli något, en annan zorrokille skulle åka dit. Det jobbiga/roliga är att Tobbe hade lärt den här killen att trixxa. Hastigt och lustigt tog det i alla fall slut på Trixxers, många roliga minnen har man och fina livserfarenheter har man fått, men utan vänner hade det aldrig gått.

Skrivet av Emil Hjerpe